Gå till innehåll

Shamanism

Shamanismen går långt tillbaka i mänsklighetens historia, kanske är den lika gammal som människan själv. Ordet shaman kommer från det evenkiska ordet "saman", som betyder "den som vet", och det har kommit användas för den som reser mellan världarna, botar och arbetar tillsammans med andevärlden.

Längre tillbaka har troligtvis det vi idag kallar shamanism varit tillgängligt för de flesta människor. I sitt dagliga liv har man vänt sig till naturen, till förfäder och andra andar, för att få hjälp och vägledning. Samtidigt har det funnits de som haft en särskild kunskap och kontakt med andevärlden och som har samarbetat med den för att hjälpa sitt samhälle. Över hela jorden har funnits och finns personer som har botat, helat och också haft en funktion som ceremoniell ledare och vägledare.

Shamanens arbetsmetod är framför allt den shamanska resan. Med olika tekniker, ofta genom trumma, dans eller sång, försätter sig han eller hon i ett transtillstånd och reser till andevärlden för att be om hjälp eller information. Shamanen samarbetar med kraftdjur och andar, förfädersandar och andra, och kan liknas vid en bro mellan vår vardagliga verklighet och andevärlden.

I västvärlden har den shamanska kunskapen nästan helt försvunnit. Hos många urfolk finns den kvar, men det kristna missionerandet, kolonialismen, nationalstatsbyggandet och andra övergrepp, har gjort att kunskaper fått stå tillbaka eller utövas i hemlighet.

Via core shamanism, eller kärnshamanism, har många åter fått kontakt med sina shamanska traditioner. Kärnshamanism brukar beskrivas som en samling tekniker som är mer eller mindre universella. Begreppet kommer från Michael Harner, som genom forskning och eget shamanskt arbete samlat de tekniker han anser är kärnan i all shamanism.

Mitt eget utövande kommer genom mina rötter ur samisk tradition och botekonst.